Ännu denna dag mådde jag fortfarande dåligt. Jag kände mig panikslagen i stort sätt dag ut dag in. Visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till eller vart jag skulle ta vägen. Tillslut fann jag en lösning för och slippa och känna de här. I vart fall för stunden. Jag fann mig en "medicin" för de här och det var alkoholen. Jag kom in i en period då jag började dricka. Själv kallar jag det för alkoholistperioden. Man kan i stort säga att jag var en gång i tiden alkoholist sort of. Det var inte lite mängder alkohol vi pratar om här just nu. Det var festande dag ut dag in i stort sätt. Det var de enda jag gjorde nästan i stort sätt. Drickandet kom som en vana för mig, det var som en vad är det man kallar de för, regular basis. Dags sysslor med lite finare svenska kanske.

 

Inte var det bara alkohol jag höll på med, höll även på med andra saker samtidigt. Något som nowadays är väldigt vanligt har jag märkt. Anyways detta pågick i månader. Månad efter månad, dag ut dag in. På grund av de här började jag skita i skolan. Skolkade väldigt mycket under denna period och började även sluta gå till skolan. Ibland kunde jag komma till skolan fortfarande onykter. Vilket då jag blev kallad för alkoholist av klasskamrater. Detta pågick i ett halvår nästan om inte mer. Tillslut kommer det en människa in i mitt liv. Jag träffade Amanda Moberg.

 

Jag är så tacksam över de, till och med mer än tacksam för jag träffade henne. Hon var något helt nytt, hon var något jag aldrig någonsin har påträffat förut. För mig var hon de finaste jag sett. Hon var den som fick mig och sluta med skiten, fick mig och sluta dricka. Inte helt men hon drog ner på drickandet något enormt kan jag säga. Inte var det för hon sa att jag bör sluta, utan det var jag själv som tog de valet. Det var som att hon gav mig den styrkan jag behövde för och kunna sluta med det jag höll på med. Hon räddade mig. Hon räddade mig från och sjunka så djupt att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Som jag även nämnde tidigare alkoholen fick mig och må bra när jag började dricka. Efter en tid så började det bli tyngre och tyngre. Det var som att det kunde spår ur vilken sekund som helst. Något väldigt dåligt hade kunnat hända, det hade kunnat sluta väldigt illa. Jag kände det på mig. Amanda var den som räddade mig från helvetet jag var på väg till. Hon gjorde mig till en bättre människa. Hon tog tillbaka den jag var förut i stort sätt. Inte helt riktigt med tanke på att det fortfarande var något som saknades i mitt liv. Min mamma. Amanda är en av dem personer som betyder mest i mitt liv. Hon var min flickvän. Hon var räddaren i sista minuten. Än idag så tycker jag att hon är det finaste jag någonsin sett och den mest underbaraste människa jag har mött. Du anar inte hur mycket du betyder för mig och hur mycket du hjälpte mig, som sagt du räddade mig Amanda. I owe you big time. Du ska bara vilket intryck du har gjort i mitt liv. Jag har så sjukt fina minnen med dig och kommer föralltid att minnas dem. De kommer aldrig glömmas och kommer aldrig vilja de. Jag kanske inte var den bästa pojkvännen man kunde ha i alla lägen men alla har sina ups and downs right? Säger de ännu en gång, förlåt för alla dem gånger jag har gjort dig ledsen, efter allt de du har gjort för mig och hjälpt mig så förtjänar du inte och bli sårad, speciellt inte av mig. Så once again förlåt Amanda. Du vet vad jag har sagt till dig och du vet vad jag tycker. Jag älskar dig och kommer alltid att göra de no matter what. Du vet att du har en stor del i mitt hjärta och kommer för alltid att vara där. Kommer aldrig försvinna eller ersättas. Du är där för alltid. Du äger den amanda. My heart will always beat your name.

 

"kommer alltid vara en, och ska förbli. med en ska de bli framtid, och de står jag fast vid vad jag sagt"

 

Damn, känner att de var åratal jag gjorde något inlägg på bloggen. Sounds gay för en kille och säga något sånt men fuck it, detta kan nog vara de sista inlägget jag gör på denna blogg, sedan lägger jag de på hyllan, anledningen till att jag gör detta inlägg är för, ja vad ska man säga, efter request av andra som läste bloggen tycker jag bör blogga igen. Men vem vet i framtiden kanske fortsätter med denna och kör på något helt ny eller så gör man en ny blogg, who knows? men eftersom jag känner för och skriva av mig just nu så ska ni få något.

Något jag känner för och skriva om just nu är om mitt liv. Sounds boring men fuck it. Vi går tillbaka till året 2010. Innan de så levde jag ett helt normalt liv. Tills Oktober kom. Månaden då en stor del av mig försvann i stort sätt. 4 Oktober så dog min mamma utav cancer. Om jag minns de rätt så hade hon haft de i ca 3 år skulle jag tro, tillslut klarade hon inte mer. Minns att allt gick så sjukt fort, man anar inte hur fort det kan gå när vi kommer till cancer. Under åren hade min mamma åkt från sjukhus till sjukhus runt om i Sverige för strålbehandlingar osv redan när hon hade fått den diagnosen. Då och då under de tre åren "bodde" min mamma på sjukhus, ibland kunde jag och mina syskon vara utan vår mamma i månader. Detta ledde till att vi fick ta hand om varandra. Kändes redan som man kom in i vuxenlivet lite granna sort of, liksom sköta matlagningen till familjen. Liksom göra typiska föräldrar sysslor som städa, laga mat, handla, tvätta ja u name it. Tror jag redan kom in i det redan när jag var 15-16 år skulle jag tro. Så med åren såg det ut så att man var utan henne i månader. Sen kommer vi till sommaren/hösten 2010.

Hade vart i Norge och jobbat för första gången den sommaren. Hade tjänat en hel del pengar och minns att mamma var stolt över mig som hade liksom tagit tummen ur röven och började göra något bra, dels går stort tack till min kära syster för det. Jobbade lite mer än en månad i Norge och kom hem igen. Upplevde nog de bästa sommaren ever. Mycket sol var det, mycket skate med homiesen, folköl och annat gott. Varje gång jag tittar på vår skate film som vi har gjort så blir jag alltid tårögd. Allt var filmat från tidig 2010 till hösten 2010 om jag inte minns fel. Så mycket bra minnen som kommer upp när jag ser på den. Älskade verkligen den sommaren. I mina ögon så är denna film, Kickes projektarbete ett mästerverk. End of story.

Vi kommer till September. Min mamma hade börjat bli sämre, tyckte jag då i vart fall. En helt vanlig dag så märkte jag att hon andades annorlunda, på ett skrämmande sätt och jag tyckte inte om de. Jag sa åt henne och kolla upp de eller ringa en ambulans, men hon sa att hon var bra. Så typiskt henne, oavsett hur piss hon mådde så visade hon aldrig de. Hon var fanimej en kämpe hon. Tillslut fick hon åka in på sjukhuset i Jönköping. Hon var där ett par dagar tills vi fick ett samtal av henne då vi fick reda på att saker och ting inte kommer bli som förut. Hon kunde nämligen inte gå mer sa hon. Tänkte fuck seriöst driver du? Frågade då om allt annars var bra, självklart säger hon ja, haha typiskt henne jävla maskin asså. Det gick ett par veckor tills vi fick ett samtal av mamma igen. Då lät hon lite bättre och ville ge oss några goda nyheter. Hon skulle bli flyttat från Jönköpings sjukhus till Vitsippan i Gislaved (ålderdomshem/hem för de sjuka). För mig var de goda nyheter. Visst hon var inte hemma igen men de var inte alls långt för och kunna hälsa på henne, skulle kunna göra de när som helst. Dagen kom hon blev flyttad och tror det var början av veckan hon blev flyttad. På direkten så åkte jag och syrran och brorsan och hälsade på henne. Hon såg ut och må lite bättre till skillnad från sist vi såg henne på sjukhuset. Vi snackade, havin a good time, åt lite godis, kakor och allt sånt gott. Fin stund var de allt. Dagen efteråt så åkte jag och syrran till second hand för och köpa något cheap ass tv till henne. De var så typiskt mamma de, hon kunde tillbringa timmar och titta på tv. Så vi tänkte varför inte göra de mer soft och hemmatrevligt för mamma? Kom till henne, lämnade tvn och ja hängde med mamma i princip. Detta var en torsdag minns jag. Fredag kom och jag minns att jag inte hälsade på mamma den dagen, vilket jag dock ångrar lite. Skulle till parken den dagen på kvällen så hade köpt ett par öl och skulle till någon dude och dricka lite innan vi skulle till parken and partey. Var hos snubben på förfest då och hade det gött. Gick sedan ut för och ta en cigg och tänkte passa på och ringa mamma och kolla läget med henne. Lite mig de där, ringde henne nästan varje dag och bara snackade om allt möjligt, saknar dom stunderna. Vi snackade då, berättade då att jag skulle dricka ikväll, hade då nyligen fyllt 18 då och börjat dricka lite smått. Sa att jag skulle komma bort och hälsa på henne imorgon (lördagen). Blev inte av dock för annat kom i vägen den dagen.

Söndag midnatt samma vecka ringde min storebror mig. Han lät inte som han brukade göra, han var den som alltid var glad liksom så hörde att något var fel. Han berättade att han var på väg akut till Jönköping sjukhus med mamma. Han frågade mig om jag ville följa med, sa nej för det var sent och jag behövde sova med tanke på att jag hade ett prov på måndagen i skolan. -Alright säger Jorge. Efter de så sa han att han skulle hämta mig och Alex efter skolan så åker vi tillsammans till mamma på sjukhuset. La på och la mig igen. Måndag morgnon.

Gick upp den vanliga tiden innan skolan och ja "fixade" mig, dvs plattade håret och shit som jag alltid gjorde innan jag gick till skolan. Jorge ringer plötsligt och säger att hans (ex) flickvän är utanför och väntar på mig och Alex och säger att vi ska åka med henne nu till sjukhuset. Vi åker då till sjukhuset. Jorge möter oss vid receptionen och han ser förstörd ut. Har aldrig sett Jorge så förut, never. Han berättar då för oss hur de ser ut för mamma just nu osv. Han nämnde inget om hur illa de egentligen såg ut, utan bara hur det var med henne. Vi kommer in till mammas rum och när jag kommer in så går jag ut direkt. Jag tappade andan för en sekund när jag kom in till rummet. Coolade ner mig och gick in igen. Mamma ligger då på sängen och "sover" kan man säga. Med en slang i munnen genom en maskin och sån shit. Visste direkt att de inte var bra även om jag inte ens visste vad det var. Jorge berättade då att mamma är medvetslös. Hon kan inte göra något, de enda hon kunde göra var och höra. Minns att vi var där runt 1 på förmiddagen. Medans timmarna gick så kom en del av familjen och släkten till rummet, även de som jag inte ens har träffat sen jag bodde i Norrköping. En efter en kom dem. Vi alla var samlade på rummet och har aldrig sett de andra så som de såg ut då. Livrädda. Medans timmarna gick så kom en läkare och rensade mammas andningsvägar. Man kunde se genom slangen att den var fylld med blod. Detta fick dom säkert göra vart 20e minut eller något. Första gången jag såg de blev jag livrädd. Liksom se sin mamma ligga där i sängen medvetslös och en läkare kommer där med någon slags "dammsugere" och suger ut all blod från hennes hals för och lätta hennes andning gjorde fan ont och se. Det liksom skar i mig och se de. Tillslut kommer min syster till rummet (hade kört bil hela vägen från Stavanger i Norge den dagen vilket tar ca 12-14 timmar).

Alla var samlade i rummet nu. Alla går en efter en och pratar med mamma. Som jag nämnde tidigare kunde hon bara höra, nothing else. Minns att jag går fram och håller hennes hand. Berättar för henne hur mycket jag älskar henne och vill att hon ska vakna. Jag ser på henne att hon fäller tårar, hon gråter samtidigt hon är medvetslös. Föreställ er att var som att snacka med en vägg vid de tillfället. Det var sjukt och se. Klockan tickar och når fram till klockan 5 ungefär. Mamma slutar andas, alla blir panikslagna och springer runt och ropar efter hjälp. En läkare kommer in. Hon kollar hennes puls. Vid de tillfället så insåg jag att hon inte var bland oss längre. Läkaren ger besked och dödsförklarar henne och beklagar. Jag bröt ihop, alla vi bröt ihop. Jag hade just precis fått se min egna mamma dö framför mina ögon. Tror jag aldrig skulle få se en människa dö, trodde faktiskt inte de, aldrig någonsin. Medans minuterna går så blir mamma blekare och blekare. Att jag precis har upplevt det här kunde jag ännu inte få in i huvudet, kunde inte fatta att mamma var död. Kände mig psykiskt sjuk efter att ha fått se de här/upplevt. Jag behövde hjälp